Nå trenger Norge et feministisk parti!

av Bernt Bolt
Når vi alle vet at noen av Norges mest ruvende lederskikkelser for tiden er uten verv og posisjoner, kan man vel trygt si at tiden må være inne for et feministisk initiativ. Kjente kvinneforskere blir sjikanert og skandalisert på det aller groveste, og kvinnelige fagforeningskjemper blir fortrengt av daffe og tildels inkompetente menn. Dette er tydelige signaler om et sykt samfunn som er ute av styring og som blir «administrert» av en slapp feiging uten visjoner. Noe må gjøres!
Svenske kvinner har forlengst fylket seg i Gudrun Schymans Feministiskt initiativ, og partiet kan allerede karakteriseres som en formidabel suksess. Forut for den svenske partidannelsen, hadde man i Tyskland allerede i 1995 sett etableringen av det ultraradikale VSDAP– Vaginalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (Det vaginalsosialistiske tyske arbeiderparti). Dette partiet hadde sitt utspring i kretsen rundt Christine le Duc og Die Lesbischen Leoparden, og det er neppe tvil om at VSDAP er Gudrun Schymans forbilde. Manifestet til Feministiskt initiativ er nærmest en blåkopi av VSDAP sitt kompromissløse kampskrift »Körper und Geist NUN«.
De norske lederskikkelsene jeg innledningsvis siktet til, er selvfølgelig Eva Lundgren og Gerd Liv Valla. Begge har en solid, ideologisk pondus. Som politikere er begge mål- og maktfokuserte – og begge har i høyeste grad utseendet med seg. De er velartikulerte og behagelige å høre på. Det er derfor ikke urealistisk å hevde at en ny maktfaktor i norsk politikk er innenfor rekkevidde. Men her må man smi mens jernet ennå er glovarmt.
I Feministiskt initiativs valgmanifest (sannsynligvis konsipert av Gudrun Schyman) kan vi bl.a. lese: «Turbulensen kring F! har visat på att feminismen ifrågasätts som aldrig förr. Genusforskningen har ifrågasatts länge. Först Anna Wahl på Handelshögskolan, sedan Eva Lundgren på Uppsala Universitet och nu Tiina Rosenberg på Stockholms Universitet. Samtliga till förment vetenskapligt granskande, men i själva verket starkt politiserade artiklar har kommit från tankesmedjan Timbro med närstående. I våras kom turerna kring och efter de insinuanta och faktabefriade dokumentärfilmerna om ROKS, där hela jourrörelsen utmålas som en samling hysteriska kvinnor som tror på konspiratoriska pedofila nätverk som skär ut foster ur kvinnors kroppar. Inget enskilt tv-inslag har fått så många anmälningar till Granskningsnämnden. Trots att dessa ingalunda är behandlade eller avgjorda fick samma dokumentärfilm (nyligen) pris för sitt "nyskapande" inom sektorn dokumentärfilm. Utdelare av priset är ingen mindre än regeringens kulturminister, Leif Pagrotsky. Feminismen har plötsligt blivit något som ska förpassas ut ur universiteten och helst också ut ur politiken. Så här lät det i partiledardebatten i riksdagen igår, när Lars Leijonborg, (fp), talade; ”Radikalfeministerna, som vill ha könskrig och kvotera bort allt vad individuell valfrihet heter, har skadat kampen för jämställdhet. /...../ Att en del medlemmar i Feministiskt initiativ har tokiga åsikter är inget skäl att slå av på takten i jämställdhetsarbetet. Det är inte Sveriges lågbetalda stressade kvinnor som ska betala priset för radikalfeminismens stolligheter." Lars Leijonborg sade vad vi kan läsa i många tidningar nu, både på nyhetsplats och på debatt- och insändarsidor, nämligen att det är feministerna som är felet!»
Bedre kan det vel neppe sies.